The Beach – en utopi om frihet

8 Jul

7977_plyazh_or_the-beach_1024x768_(www_GdeFon_ru)

När Richard, berättelsens huvudperson, vandrar in på internetcafe och ser på alla dessa uppkopplade människor med en viss avsmak så kan jag inte låta bli att tänka hur mycket våra sociala vanor har förändrats under de 13 år som gått mellan The Beach och till dags dato. Då satt man på internetcafe och mailade varandra, idag ser man kompisgäng på fik som alla stirrar blint ner i sina smartphones och kollar sina flöden på diverse sociala medier.
Men då som nu, finns det människor som vägrar att fatta sig in i leden av den blinda massan, de som törstar efter en frihet som dagens samhälle inte kan ge dom. Det är dessa människor Alex Garlands bok The Beach från 1996 fokuserar på, samma bok som agerar förlaga för Danny Boyles filmatisering från millennieskiftet.

Vi följer Richard (spelad av DiCaprio) en ung sökare som tagit sig till Thailand för äventyr med en ryggsäck som ressällskap. Där får han nys om den perfekta stranden, oförstörd av turism och med ett rikt förråd av droger och solsken. Efter en trapatsfylld färd når han och sina nyfunna kamrater till slut sitt mål; den mest pittoreska stranden man kan tänka sig samt ett självförsörjande litet samhälle av likasinnade. Men kan fjärma sig från civilisationen helt utan problem?

En tänkvärd film på många plan, speciellt när omvärlden med all dess mörker och hat kryper allt närmre husknuten och man vill bara komma så långt ifrån det som möjligt. Samtidigt blir det tydligt att människan inte är perfekt och att problem kommer alltid att uppstå, oavsett var man placerar sig.
Boyles regi avspeglas tydligt; snabba klipp och kameravinklar som har åldrats dåligt även om det var det coolaste när det begavs. Även hans fallenhet för hyperrealism syns här i urflippade drömsekvenser och rus, som alla är till för att betona hur personen ifråga egentligen mår och hur väl psyket fungerar (dvs. inte så bra).
Men skådespelarinsatserna är väldigt blandade och rent ut dåliga många gånger samt att filmen tappar bort sig själv flera gånger ger en bitter smak bland alla solbrända människor och gassande sol.
Upplösningen bär med sig lite nerv medans slutpoäng känns väldig förenklad och inte så trovärdig, undrar om förlagan slutar på samma ton?
Värt att nämna är soundtracket som plockar många poäng hos undertecknad – med artister som Moby, Underworld coh Chemical Brothers – men känns lite billig och poppig för att tonsätta de vackra bilderna. Men det kanske även det är tidens tand som gnagt för hårt?

The Beach främsta egenskap är de frågor den väcker och försöker lyfta upp men ironin i det hela är att verklighetens The Beach är idag nerlusad av turister…
En björntjänst från Danny Boyle till alla backpackers tro?

Annonser

‘Movin on up’ – Bob går vidare mot nya satsningar

13 Mar

movin-on-up

Ja, precis som The Jeffersons flyttade upp till Eastside på 70-talet så är undertecknad och hans skrivande på väg mot nya mark!
Tillsammans med en mängd andra skribenter är jag med i ny ambitiös bloggsatsning som kommer lanseras framöver. Detaljerna är fortfarande hemliga, lovar att återkomma när tiden nalkas.
Detta innebär att filmbloggen ni läser på kommer bli dåligt uppdaterad, eftersom fokus kommer läggas på detta nya projekt. Men Last Bob On Earth kommer inte stängas ner, finns kanske inlägg som bättre platsar här.

Vill tacka alla läsare som har gett mig ett bätte självförtroende under åren, bloggen har ju fungerat som en grogrund för mitt skrivande som nu börjar löna sig. Spännande tider, minst sagt!

Återkommer längre fram med mer info!

Puss

Walk Hard: The Dewey Cox Story – träffsäker parodi som aldrig tar slut

28 Feb

Walk Hard The Dewey Cox Story 002

Som sagt, jag var inte särskilt imponerad av Walk The Line.
Flosklerna och klichéerna haglade på oss, detta trots att den var baserad ”på verkliga händelser”. Man har väl helt enkelt blivit trött på den invanda formulan och detta gör det naturligtvis upplagt för en lyckad parodi, något som kom två år efter Walk The Line.

Walk Hard: The Dewey Cox Story är till en början en nästintill skamlös kopia av Walk The Line. Scen för scen kopieras och förlöjligas till den milda grad, utan någon som helst subtilitet. Men som belackare av originalet så skrattar jag högt och länge åt de lätta poängerna som blandas med träffsäkra iakttagelser, som att hela Deweys liv måste tänkas över innan han går upp på scen. Det drivs med den överdrivna mängd cameos i form av alla möjliga och omöjliga kändisar från musik och underhållingsbranchen från 50-talet upp till 80-talet, vissa som spelar sig själva (Patrick Duffy från Dallas) medans andra gör suveräna porträtt av legender (Jack White som Elvis).

Halvvägs genom filmen lämnar vi Johnny Cash-spåret och vi får se ett tvärsnitt av amerikansk rock a la 60-70 tal som skildras med kärleksfulla ögon. Vi får se protestsånger i Bob Dylan-stil, eskapader i Indien där Cox stöter på Beatles och omöjliga inspelningar av omöjliga konceptalbum drivna av diverse droger. Även om dessa scener är oerhört underhållande om man är lite påläst, så är det häromkring filmen tappar fart och man väntar på att säcken ska dras ihop någon gång. Det dröjer alldeles för länge innan slutet kommer, filmen hade mått bra att klippas ner en 30-45 minuter för att behålla intresset på topp.

Men jag fick skratta högt ett antal gånger och den satte fingret på många saker som egentligen är rätt absurda, både i Walk The Line och andra liknande biografier.
Och det var nog precis det doktorn ordinera.

Walk The Line – inget nytt under biografins sol

24 Feb

walkthelinepic
Man vet att man sett en riktig bra biografi om en artist/band när deras musik plötsligt känns bättre, mer lockande än innan man såg filmen. Man får en fördjupad förståelse och låtarna och musiken får plötsligt en tyngre betydelse och meningsfullhet.
Jag kände det efter 24 Hour Party People jag kände det definitivt efter Control men känslan infinner sig inte alls efter jag sett Walk The Line. Är det på grund av Cashs låtar redan är sönderspelade eller är det kanske för att filmen inte engagerar överhuvudtaget?

Att få se Elvis Presley, Jerry Lee Lewis och Elvis Costello skymta förbi i filmens tidiga skede och att se en otroligt bra Reese Witherspoon i rollen som June Carter (helt klart hennes bästa roll någonsin) är väl det enda riktigt positiva jag har att säga om Walk The Line.
Anledningen till min trötta inställning till filmen är helt enkelt att jag har sett detta förut. Många gånger dessutom.
Jag är less på biografiska filmer som alla följer samma mönster, samma story oavsett om det är fiktiva berättelser eller som i många fall (samt filmen ifråga) baseras på sanna berättelser. För visst känner ni igen följande händelseförlopp:

Person X trasiga uppväxt – hopp till vuxen ålder där X upptäcks av en slump – X gör succe – montage av turnebilder – X är gift sen innan och antingen barn eller barn på väg – X börjar ta droger för att klara av livet på vägarna – X träffar ny och blir kär – struntar i barn och käresta hemmavid – saker går åt helvete pga. droger/alkohol – X når botten – X klättrar sakta upp, gör succe och gifter sig med den nya

Visst har ni sett flera komponenter tidigare?
Och jag är inte den som är den, en story byggd på detta mönster kan absolut vara bra och engagerande. Men i Walk The Line infinner sig aldrig den känslan, jag sitter mest och väntar på att bocka av nästa kliche i storyn. Kan ju även bero på att Johnny Cash är en fruktansvärt osympatisk man i filmen och som behandlar sina kära June som skräp.
Nej, denna film vill jag lägga bakom mig. Ser istället fram emot att se parodifilmen Walk Hard – The Dewey Cox Story.
Har på känn att den kommer roa mig något hutlöst, som den trötta och luttrade biografi-tittare jag är.

Scott Pilgrim vs.The World – Bästa tv-spelsfilmen?

23 Feb

scott-pilgrim-vs-the-world-1024
Det märks direkt.
Efter bara några sekunder så sätts tonen, när den välkända Universal-planeten dyker upp och proklamerar vilket filmbolag som ligger bakom produktionen, men istället för den vanliga vinjetten hör vi istället en version uppspelat av ett tv-spel anno någon gång på 80-talet. Och för undertecknad som växte upp med en naggad NES-kontroll i handen så börjar min kärlek för filmen redan här.

Och som tur var, gör inte resten av filmen mig besviken. Å ena sidan en cool, egensinnig rulle med massa coola karaktärer som ligger på rätt sida av hipster-begreppet, som blandas upp med surrealistiska händelser hämtade från tv-spelens värld där super-expojkvänner stör vår protagonist Scott Pilgrim chanser att få vara ihop med den ständigt hårfärgs-skiftande Ramona Flowers. Känslan och stämningen är svår att sätta fingret på så jag fuskar lite och visar upp för Er en trailer för er. Men oroa er inte, jag har tagit teaser-trailern (vill ju inte spoila allt för mycket):

Scott Pilgrim är från början en serietidning skapad av Bryan Lee O´Malley och det finns självklart även ett tv-spel baserat på franchisen.
Filmen är regisserad av Edgar Wright, som den namnkunniga känner igen från Hot Fuzz och suveräna Shaun of The Dead.
Michael Cera i huvudrollen spelar som han brukar – tafatt men cool när det gäller – och gillar man hans agerande sen tidigar så blir man inte besviken. Andra skådisar som utmärker sig är Kieran Culkin och indie-darlingen Jason Schwartzman, men överlag är hela ensemblen stabil vilket även det bådar gott för dess betyg.

Scott Pilgrim vs. The World gör två saker alldeles särskilt bra. Det ena är det faktum att den inte är tv-spelsfilm, i namnets negativa bemärkelse, utan är en ”vanlig” film med stora tv-spels förtecken! Att lägga fokus på tv-spel – både som form och inspirerad berättelse – blir lätt pajigt i filmer som exempelvis Mortal Kombat och Livet i 8-bitar. Här blir poängsummorna, level-up grafiken, Zelda-melodierna som dyker upp då och då, bara en extra krydda till en redan bra film. Det är nog den vägen man ska gå!
En annan sak jag verkligen gillar generellt i film, är filmmakarna lyckas skapa en slags egen värld i filmen, som enbart befolkas av dessa unga vuxna utan riktiga förpliktelser, som lever sina liv utan yttre påverkan. Liknande känsla kan man hitta i den högst sevärda Brick, jag tror helt enkelt jag gillar tanken om den förpliktelsefria vardagen man kan minnas tillbaka med varma känslor till.

Scott Pilgrim fick ett blandat mottagande när den kom, men ses av många som en kultfilm.
Personligen önskar jag att om 20 år ser om denna film och känner kultstatusen.
Det är nog faktiskt högst troligt.

Hur man spoilar en hel säsong – American Horror Story

8 Feb

American-Horror-Story-american-horror-story-25850463-1600-1200

Vill börja med att klargöra här och nu; jag kommer inte att spoila tv-serien American Horror Story för er.
Nej, denna texten handlar mer om hur jag på ett oerhört klumpigt sätt lyckade spoilera hela den första säsongen på egen hand.

Serien i fråga är en amerikansk produktion från 2011 som använder sig av både psykolisk skräck samt rena chockvärden i dess bilder. Första säsongen kretsar kring ett olycksbådat hus i Los Angeles där familjen Harmon flyttar in, lyckligt ovetande om husets mörka historia.

Jag hade fått hela serien digitalt av en vän, så filmfilerna låg så snällt å fint väntades i sin mapp i datorn. Och så en dag när jag skulle äta middag ensam av någon anledning så tänkte jag att det var dags att börja se på denna serie.
Klickar igång översta filen i mappen och börjar titta samtidigt som tallriken min blev allt tommare.
Det var en intressant berättelse som fördes fram utan de sedvanliga etablerande scenerna, istället användes väldigt mycket hopp i tiden och sakta men säkert fick jag fram en bild av karaktärer, mål och mening med serien.
Konceptet kändes fräscht och skräckpartierna ruggiga, olikt mycket annat i amerikansk tv.
Till slut närmade avsnittet sitt slut och när texten på skärmen proklamerade ”To be continued” förstod jag först ingenting, tills det plötsligt gick upp ett ljus.
Jag hade sett det sista avsnittet av säsongen, istället för det första.
I min slentriana klickade av det översta avsnittet (istället för det som heter typ S01E01) så hade jag lyckats spoilera hela säsongen och allt de jag hade uppskattat i berättandet var ju bara en missuppfattning.

 

Så, gör er själva en tjänst – kolla noga på vilken episod ni klickar igång när ni har den på datorn – dont do what I did.

Mad Max – ultravåld, galna män och inte alls post-apokalyptiskt!

5 Feb

Mad Max

En av mina absoluta favoritfilmer när jag var barn var Mad Max – Road Warrior.
Kanske inte den idealiska filmen för en 10-åring att se, men ni vet säkert själva hur det var. Skulle nog påstå att just den filmen lade grunden till min stora beundran och fascination för filmer med post-apokalyptiskt tema och det är jag oerhörd tacksam för.

Har under en herrans många år alltid trott att Road Warrior var den första filmen i serien, och varför skulle jag tro något annat? Men när den högst mediokra Mad Max – Beyond Thunderdome benämndes som den tredje filmen så gick det plötsligt upp för mig att det måste finnas en föregångare, en begynnelse av serien. Efter lite sökande fann jag att Sverige var ett av två länder som hade totalförbjudit filmens distribution, ett förbud som inte hävdes förrän 2005 – 26 år efter sin release.
Och till slut har jag sett den gömda pärla(?).

Den första stora skillnaden mot de andra två filmerna, är att den stora ”katastrofen” har ännu inte inträffat här. I förtexterna proklameras det att filmen utspelas ”några år fram i tiden” i ett Australien som ser en början på ett mer våldsamt klimat på grund av en allt större oljekris, inspirerad av den sanna energikris som ledde till våldsamma händelser i Australien 1973.
Vi möter på Max Rockatansky (för han är inte galen än) som är den ledande stjärnan i en slags alternativ polisstyrka som njuter av att jaga ikapp fartdårar tills den dagen då de muckar gräl med Toecutter och hans gäng – Då är plötsligt ingenting heligt längre.

mad_max

Mad Max lånar sitt koncept från de amerikanska exploatition-filmerna från 60-70talet som oftast innehöll våldsamma motorcykelgäng som antastar en samling reko människor. Filmer som blev ökända för dess sadistiska människobild och övervåld, och som bland annat Tarantino gjort sin personliga hyllning till i filmen Death Proof.
Den australiensiska landsbygden är som perfekt för en sådan här film, med dess öppna landskap och långa, raka vägsträckor där de våldsamma biljakterna utspelas sig på.
En väldigt ung Mel Gibson spelar huvudrollen som Mad Max, hans debutroll, och det är roligt att känna igen hans agerande och hur han slipat till det de senaste 30 åren.

Filmen har en hel del logiska luckor men tar man som det är – en ubervåldsam kultrulle med 30 år på nacken – så är det en väldig cool film att beskåda. Och jag känner äntligen att cirklen är sluten för mig personligen.
Samtidigt nås jag av nyheten av att Mad Max 4 är under produktion, med Tom Hardy i rollen som Mad Max.
Så länge den inte är för sentimental, allt i filmen är härligt smutsigt och att Wasteland-temat resulterar i fantastiska kreationer + en massa ultravåld – ja då vågar till och med jag vara försiktig positiv.