Å dessa eldsjälar! – Om filmen Marianne

 Ibland blir man förundrad över folks envetenhet och passion över att göra saker som de brinner för, saker som i värsta fall leda till skulder livet ut och i bästa fall leda till en lyckosam karriär.

Filip Tegstedt är en sådan man, och jag hoppas alldeles innerligt att lyckan står på hans sida och att hans debutfilm Marianne blir en succe.
Läste en tråd på det mycket trevliga forumet Voodoofilm om Tegstedt och hans kamp för att få denna filmen gjord, jag citerar:

Efter över tre års hårt heltidsarbete utan att tjäna ett öre, men att ha spenderat 1 miljon kr (varav 500 000kr ligger och drar 8.63% ränta och betalas tillbaka 7000kr/månaden)…

Känns det ändå jävligt bra att äntligen få hålla en DVD i handen.

Det är sådana här eldsjälar som förnyar branchen och som visar att man kan komma långt om man bara tar i!
Filmen, som är en psykologisk skräckfilm, innehåller skådespelarinsatser från bland andra Tintin Anderzon, Thomas Hedengran och självast Peter Stormare. En liten intresseväckande teaser-trailer har ni här:

 

Ser mycket lovande ut, får lite Låt Den Rätte Komma In-vibbar.
Regissören/manusskribenten/producenten Tegstedt besöker Sci-Fi Mässan som går av staplen nu i helgen i Göteborg, en mässa som jag har tänkt att besöka.
Då blir det definitivt ett köp av filmen Marianne, ett sådant här projekt måste man helt enkelt stödja, Eller hur?

Filmen officiella hemsida
Distrubitören NjutaFilms 

Uppföljare till Anchorman utannonserad!

Det är inte ofta jag blir exalterad över utannonserande av uppföljare, men när jag fick höra att den suveräna komedin Anchorman (2004) skulle få ännu en del så blev jag väldigt lycklig. Och sättet det presenterades på går inte av för hackor, kolla in detta klipp från Conan O´Brien show där plötsligt den sexiga Ron Burgundy kommer invandrade, spelandes sin ökända jazzflöjt:

 

Will Ferrell är nog fortfarande min favorit bland de senaste årtiondets amerikanska komiker, redan i debuten A Night At  The Roxbury (1998) hade man på känn att denna Ferrell skulle man få se mycket av.
Filmen Anchorman är en av mina favorit komedier som med sin tidstypiska känsla, suveräna karaktärer och dråpliga skämt – ” Milk was a bad choice! ” – fullständigt golvar mig.

Ser mycket framemot denna uppföljare och fram tills dess vill jag bara uppmana Er:

Stay Classy, San Diego!

Dinner for Schmucks – Skämskudden fram!

Är det berättigat att driva med udda typer eller har de också en plats i vårt samhälle?
Denna frågan har Dinner For Schmucks mycket svårt att svara på eftersom den pendlar fram och tillbaka mellan de två extremerna.

Vi får följa karriäristen Tim Conrad som kämpar för att få klättra uppåt i företaget han jobbar för och efter några djärva drag är han på väg att kliva in i finrummet. Men det är dock ett mål kvar att övervinna, en middag som hålls av högste chefen och där alla inbjudna ska ta med sig ‘speciell’ gäst, som alla inbjudna kan driva med. Det gäller att hitta den största idioten helt enkelt, och den som imponerar mest på chefen vinner ett pris, och garanterar ett avancemang i företaget.
I sin jakt på sin ‘idiot’ stöter han på Barry, en man vars största hobby är att göra dioramas av döda möss.
Har Conrad hittar personen han sökte eller kommer han bittert ångra den dag han mötte Barry?

Dinner for Schmucks är en amerikansk tolkning av den franska filmen Le Diner de Cons (Francis Veber, 1998) som lånar de stora dragen från den franska filmen, men fyller på med nya ideer och skeenden.
Filmen är full av galna utfall och humorn håller en sedvanlig modern amerikansk standard. Tyvärr är regissören Jay Roach samma regissör som gjort Släkten är värst-serien, som ni alla vet är fyllda av situationer där huvudpersonen bara gör det värre för sig själv och där man som tittare bara skäms mer och mer och vill till slut bygga ett fort av skämskuddar.
Samma problem lider Dinner for Schmucks av, karaktären Barry ställer bara till med besvär för Tim och bringar kaos till Tims ordnade liv – och jag skäms, skäms, skäms! Som tur var blir inte filmen lika enkelspårig som nämnda Släkten är värst och innehåller ett par suveräna scener som främst bärs upp av de många olika gästskådespelarna. Eller vad som sägs om David Walliams från Little Britain, Jermaine Clement från Flight of the Conchords och inte minst Zach Galifianakis (ni vet, skäggiga snubben från Bakmällan?) som är helt fenomenal som en tankestyrande skatteverkschef.

Filmen har många roliga scener men faller tyvärr i allt för många kliche-fällor och man får känslan av att sett detta innan, flera gånger dessutom. Det faktum att filmen inte kan bestämma sig över om man ska bevara eller håna alla kufiska människor omkring oss, stör mig dessutom och ger bara betyget Milt sevärt för Dinner for Schmucks.

The Limits Of Control – svårt och vackert från Jarmuch

Pretentiöst eller genialt? Ett sevärt konstnärligt verk eller ett slöseri med tid?

Ett verk som Limits of Control väcker lätt diskussioner om den moderna filmens roll som konstverk och är sannerligen en uppstickare bland Hollywoods slätstrukna repertoar. En film som domineras av miljöbilder av europeiska städer och artitektur varvat med bilder av en svart man med stenansikte som envisas med att beställa in två espresso till sig själv vart han än befinner sig, låter kanske inte så upphetsande.
Filmen berättar kortfattat om en man med uppdrag, som reser till olika platser där han möter agenter som alla för en liknande, kryptisk dialog och som sedan byter kodmeddelanden med varandra. Mycket mer får vi inte veta, och drivkraften hos tittaren blir att försöka luska ut vad som egentligen händer och vad målet med denna långa resa är.

Limits of Control är regissören Jim Jarmusch senaste film (från 2009) och som brukligt i hans filmer så får han med renommerade skådespelare till sina produktioner, oavsett hur svåra filmerna är. Jarmuschs flitiga stammisar som John Hurt och Bill Murray finns med i ensemblen men även nya favoriter som Gael García Bernal, Tilda Swinton och inte minst Isaach De Bankolé i huvudrollen som den tysta främlingen, som knappt svarar på tilltal men äger en närvaro som utklassar många skådespelare i branschen.

Filmens diffusa och poetiska budskap är svårtolkat, och det finns gott om kvasi-filosofiska teorier ute på det vida nätet, ingen som riktigt övertygat mig. För mig är dock inte behållningen att förstå allt i denna film, nej för mig räcker det långt att se en så vacker och välproducerad film, med ett suveränt skådespeleri och med en önskan att göra något konstnärligt och poetiskt av filmmediet. Ett härligt avbrott ifrån allt Drömfabriken i Väst tvångsmatar oss med.
Kalla mig pretentiös om ni vill, men om ni är ute efter något som sticker ut så vet ni vad ni ska se.

The Social Network – Fincher skapar spänning av Facebook

En film om av världens största sociala nätverk Facebook?
Kan det vara något att ha?

Ja det kan det faktiskt. De många faktorerna som ledde fram till den minst sagt framgångsrika sajten Facebook är intressanta och är väl värda att belysa. Skaparen Mark Zuckerbergs speciella karaktär, hans medarbetare och de flera stämningar som Zuckerberg fick emot sig är mycket bra stoff till en film, speciellt eftersom det är tagna ur verkligheten och det faktum att Facebook är en lika naturlig del av vårt dagliga intag av medier som TV-tittande och tidningsläsande.
Den naturliga formen för att berätta dessa händelser vore en tv-dokumentär där en berättarröst tar oss framåt samtidigt som det varvas klipp med intervjuer från alla de medverkande, men istället väljer regissören David Fincher en annan väg, något som han gör mycket rätt i.

Genom hoppande av tid mellan utvecklandet av sajten och domstolsförhandlingar, ett hetsigt användande av snabba och smarta kameraklipp och ett suggestivt soundtrack signerat min personliga husgud Trent Reznor, så skapas en spännande film som griper tag i tittaren och släpper inte förrän eftertexterna börjar rulla.
Fincher belyser även livet och prestigen att bli något i Harvards studentvärld där målet att komma in på de finare studentklubbarna är det allra viktigaste, eftersom det sägs leda till framgång i det amerikanska samhället. Skådespelarinsatserna är mycket bra – Jesse Eisenberg som den väldigt speciella karaktären Zuckerberg ger det mest bestående intrycket, men även övriga roller som spelas av mindre kända unga skådespelare är riktigt bra. Till och med artisten Justin Timberlakes agerande i rollern som Napster-skaparen Sean Parker är trovärdigt och jag tror inte att Timberlake återgår till musikkarriären den närmsta tiden – han har nog fullt upp i Hollywood.

Facebook har under några få år blivit en sådan naturlig del av vårt dagliga liv och samhälle, att det krävs reflektion om hur det såg ut innan. The Social Network ger den nödvändiga reflektionen samtidigt som den får en att fundera; kommer vi någonsin få se något liknande under våran livstid? En hemsida som från starten 2004, idag har över 800 miljoner användare?
Jag ställer mig tveksam till det.

Filmen och dess förlaga – Låt den rätte komma in

Får först be om ursäkt för den låga aktiviteten på bloggen det senaste. Får skylla på mycket problem på jobbet samt studier och lanserandet av min nya spelblogg PixelKameraderi som jag driver tillsammans med min vän Peter.
Men jag lovar att det kommer bli bättring framöver.

Börjar med att dela med mig av min analys av våldet och adaptionen av Låt den rätta komma in som jag skrivit som slutuppgift i kursen Våld i Film och Litteratur.
Mycket nöje.

Självständig analys av Låt den rätta komma in
Av Mattias Sörbom

Adaptioner av böcker till film är ett mycket omdiskuterat ämne. Dels på hög nivå genom forskning och avhandlingar, men även på lekmannanivå när tittare exempelvis diskuterar senaste Wallander-filmen och hur den inte följer förlagan så troget. Det är naturlig process att vi som tittare vill se en adaption av ett verk som vi lärt oss att älska, att se handlingen och karaktärerna i annan kontext, att se berättelsen visualiseras från text till ett annat tillgängligt medium¹ (film/teater/opera/tv-spel).

Trots det faktum att få en exakt reproduktion av en roman överfört till en film är nästintill omöjligt, på grund av den stora textmassa som ska överföras till standardmåttet 90 minuter film, så är det lätt att känna sig besviken efter en sådan adaption. Filmatiseringen höll kanske inte samma kvalitet, hade helt fel rollbesättning, utlämnat händelser och skeenden som låg särskilt varmt om hjärtat eller hade helt enkelt inte samma känsla.
Denna problematik kringgås ibland på speciella sätt, exempelvis så har de olika regissörerna till de populära Harry Potter-filmerna fått strikta förhållningsregler att följa, så att filmatiseringen ska följa böckerna så troget som möjligt. Ett annat, ovanligare grepp är när romanförfattaren även får rollen som manusförfattare, som är fallet i filmen Låt den rätta komma in (2008, Daniel Alfredsson) och som är fokus i denna text. Jag kommer på följande sidor analysera författaren John Ajvide Lindqvist påverkan på adaption av hans egna bok, samt undersöka våldets betydelse och skillnad på framställning mellan de olika medierna.

Romanen Låt den rätta komma in gavs ut 2004 och var författaren John Ajvide Lindqvist debutroman. Den utspelar sig under några veckors tid på 1980-talet och platsen är förlagd till Blackeberg, en förort till Stockholm. Där lever den 12-åriga pojken Oskar som dagligen blir mobbad i skolan och som fantiserar om hur han vill döda sina plågoandar. En kväll flyttar det in en flicka, Eli, i grannlägenheten, en flicka som Oskar blir vän med. Eli får Oskar att tro på sig själv och att våga slå tillbaka mot mobbarna, samtidigt som fler och fler lik dyker upp i närområdet. Oskar upptäcker att det är Eli som ligger bakom morden och att hon är en vampyr, som behöver färskt blod för att överleva. Tillsammans rymmer de bort från rättvisan, familjen och mobbarna för att tillsammans skapa ett nytt liv tillsammans.
Romanen är mycket välgjort och omfattade verk både när det gäller tidstypiska detaljer (som populärkultur, samtida värderingar etc.) men framförallt när det gäller de många teman boken får med i sina 414 sidor. Ung kärlek, vänskap, mobbning, trasiga familjeförhållanden, alkoholism är de mest framstående socialrealistika ämnena men romanen blandar in mer ovanliga element som vampyrism, detaljerade våldscener, levande döda och en synnerligen besvärande del om pedofileri. Att överföra romaner till vita duken är aldrig lätt och det krävs en förminskande av förlagans stora textmängd. Det finns exempel på regissörer som har gjort allt i sin makt för att göra sin adaption av en romanförlaga rättvisa, Erich von Stroheim regisserade filmen Greed (1924) som i sin originalform var 23 timmar lång, och som skulle göra förlagan McTeague (1899, Frank Morris) rättvisa². Något som filmbolaget inte var allt för glada över och klippte ner den till två timmar inför kommersiell visning.

Istället för att ställa frågan ‘Varför är så många adaptioner otrogna mot sina utmärkta källor?’ så menar Thomas Leitch att man borde vända på frågan, ‘Varför siktar just denna adaptionen att trogen mot sin källa?’³ En adaption är inte det samma som en reproduktion, konstnären tolkar ett verk hur han/hon känner för, det finns inga garantier att originalets kvaliteter, händelser, karaktärer etc, finns med i den nya tolkningen. Leitch går så långt att han påstår ”..the main reason adaptations rarely achieve anything like fidelty is because they rarely attempt it.”(ibid) Trots det så blir som tittare ofta upprörd när en adaption av ett kärt verk inte följer originalet, men kärnan i problemet ligger i att varje ny brukare av ett särskilt verk tolkar det på sitt sätt. Därför finns det inga rätt eller fel i en adaption. Men hur förvaltas verket om upphovsmannen är högst delaktig i adaptionsprocessen, som är fallet i filmatiseringen av Lindqvist roman?
Vad som tydligt framgår i filmen är att Lindqvist i manuset minskat ner på en del de många sidospåren och fokuserat på det mest essentiella; vänskapen mellan Eli och Oskar samt Elis vampyrism. Det finns även en del väsentliga skillnader mellan bok och film, främst när det gäller våldsframställningen och hur filmen är gjord mer ‘snäll’, mer publikvänlig än vad boken är.

Våldsfilmer är ett brett och omdiskuterat ämne och dess status skiftar från att vara allt från ett betydelsefullt konstverk ⁴ till att vara ett fördärvande av sinnet hos både ungdomar och vuxna. Men det finns stor skillnad mellan de olika graderna av våld i filmerna och jag vill till och med påstå att det finns element av meningsfullt våld i filmen Låt den rätta komma in.
Det synliga våldet i filmen drabbar de mesta olika klasser, åldrar och väsen. Vi får se både vänliga alkoholister och ondskefulla pedofiler falla offer för Elis blodstörst, men det är våld mot barn och ungdomar samt djur som är det mest uppseendeväckande. Dels för att ”..våld mot barn och djur betraktas som extra problematiskt eftersom dessa två grupper ses vara värnlösa”⁵ och dels för att man som tittare inte alls är van vid att se våld riktat mot dessa grupper. Men är då filmen Låt den rätta komma in en såpass svart-vitt skildring av våld att vi direkt kan lokalisera den ondskefulla bland karaktärerna? Anna Ahrnman skriver i kursens föreläsning Extremvåld, följande ”En skurk eller monster som dödar barn och djur framstår därmed, per automatik, som extra skrämmande och försoningslösa..” (ibid). Detta stämmer bra in på flertalet av amerikanska skräck- och våldsfilmer, men när det kommer till filmen i fokus i denna text är det inte lika lätt att urskilja offer och förövare, våldets betydelse och funktion är så mycket mer komplicerat än de sedvanliga mördare/monster vi finner i Hollywood-produktioner.

Huvudkaraktären Eli är den mest ambivalenta när det gäller att rättfärdiga hennes våldsamma moral. Å ena sidan är hon bara ett barn som bara försöker överleva sitt ovanliga begär, och vågar visa känslor och svagheter mot andra (främst mot karaktären Oskar) trots hennes utsatthet. För att komplicera situationen än mer så får vi i nästa sekund se vi henne anfalla och dödligt såra karaktärer som av tittarna fått epitetet ”goda”. Vem är egentligen ond eller god?
I romanen när Oskar konfronterar Elis dödande av andra människor svarar hon att hon att det är ett nödvändigt ont för att hon ska kunna leva och vänder sedan på frågan mot Oskar, som önskar livet ur sina plågoandar ” Och det skulle bara vara för ditt nöjes skull. Hämnd. Jag gör det för jag måste. Det finns inget annat sätt.” ⁶ Vad som är moraliskt rätt och fel lyfts inte fram i berättelsen, sympatierna ligger hos Eli och Oskar och trots det faktum att flera människoliv måste släckas för att Eli ska kunna leva, så är det Eli och Oskar som är hjältarna i berättelsen, det är dem vi vill ska gå segrande ur striden. Våldets funktion blir därför ett medel för överlevnad i det hårda, kalla samhälle de lever i och kan utläsas som en metafor för en allt skevare människosyn, samt ungdomars allt för snabba väg in i vuxenlivet.

Våldet framställs aldrig som någon lustfyllt eller glorifierande, som fallet är i många andra filmer, utan är påtagligt realistiskt och problematiskt. När Eli uppmuntrar Oskar att slå tillbaka hårt mot sina mobbare leder det först mot en förhöjning av Oskars självförtroende, som vid ett tillfälle skadar mobbaren Johnny illa med ett tillhygge. Men Oskar fylls inte av triumf utan snarare en tomhet, en känsla av att ha sjunkit till en nivå som Oskar inte vill vara på. Som tittare blir man inte tillfreds av att Oskar slår tillbaka utan mer olustig över hur fruktansvärt mobbing verkligen är.
Scenerna med mobbningen och dess flera hämndaktioner fungerar som katarsis, ett känslomässigt klimax som ‘renar’ en från de tragiska händelser man fått se/läsa/höra ur ett konstnärligt verk och som har den motsatta effekten. I detta nämnda exempel minskar filmens scener viljan att mobba helt enkelt. När våldsscener framställs i sin allra värsta form och med ett stort mått allvar i så fungerar katarsis-effekten, eller som Jack Valenti sa om de grova våldsscener i Det Vilda Gänget (Sam Peckinpah, 1969)

” I am personally convinced that there is genuine validity in the belief that disturbing emotions may be purged through the vicarious experience of aggressive acts on screen” ⁷ . Teorin om katarsis är föga populär men har haft ett par lojala forskare som troget har stött teorin. Problemet med forskningen är som Ulf Dalquist poängterar

”Om vi tänker oss att ‘våldsfilmen’ skulle kunna resultera i att tittarna får utlopp för sin aggression och därmed inte förfaller till våldshandlingar som de annars skulle ha utfört, hur skulle man kunna mäta (avsaknaden av) av dessa handlingar?” ⁸ och idag används teorin mest av filmproducenter och Tv-bolag som försöker rättfärdiga de våldsamma alster de gett upphov till (ibin).

Katarsis fungerar särskilt dålig i filmer där våldet framställs mer lättvindigt och underhållande, men jag står ändå fast vid min åsikt att grovt synligt våld kan ha en avskräckande effekt och kan förtrycka känslor hos människor. Men samtidigt finns det flera klara exempel att visuellt våld i film och Tv kan lyfta fram ‘fel’ känslor hos mentalt instabila människor – effekten av våldsfilm är sannerligen oviss och omdiskuterad, men är idag ett accepterat inslag i vårt dagliga intag av rörliga medier. Anne Gjelsvik resonerar väldigt träffande ” Vold kan med andre ord anses som kunstnerisk nødvendig og relevant i noen bestemte sammenhenger” ⁹ och i vissa fall är synligt våld en nödvändighet för att verkligen nå ut med ett verks budskap. Tyvärr blir våldet missförstått många gånger vilket leder till hätska debatter som bland annat i Sverige lett till förbud mot vissa filmer och grova censureringar. Som dagens mediaklimat ser ut idag har moralpredikarna minskat på trycket mot våldsfilmer för istället fokusera på de våldsamma tv- och datorspel som låter spelaren aktivt deltaga i våldsamma virtuella aktiviteter istället för att endast betrakta dem på en bioduk eller tv-skärm.

Romanens skildrande av våld är väldigt detaljerat och förklarar mycket målande beskrivningar av de olika dödsscenerna. Som jag tidigare nämnt så innehåller den flera element som inte tas upp i filmen, bland annat delen om den vandrade ‘odöda’ mannen som ett stort polispådrag letar efter. En av de allra våldsammaste scenerna i boken inträffar när karaktären Tommy blir anfallen av denna ‘odöde’ man och slår tillbaka med trubbigt objekt gång på gång på gång ¹⁰ . Scenen är mycket intensiv i dess klaustrofobiska och panikartade skeende och får mig att tänka på en viss scen i filmen Irréversible (Gaspar Noe, 2002) där en man slås ihjäl med flertalet slag av en brandsläckare mot huvudet. Irréversible har blivit ökänd för sina realistiska våldsscener som tyvärr överskuggar budskapet regissören Noe vill få fram. Av samma anledning väljer troligen Lindqvist att välja bort de delar i boken med mest skräckfilms-tematik, så att filmens huvudtema får komma fram och inte bli bortglömt bland alla explicita våldsscener, som det finns gott om i romanen.

De scener som dock Lindqvist valt att ta med till filmen är ofta filmade med stillastående kamera och filmade på en bits avstånd, medium till long shot. Tillsammans med filmens övriga foto, får dessa våldsscener en realistisk ton, som istället för att frossa i detaljerade närbilder väljer att betrakta våldet på avstånd vilket ger en kall och cynisk känsla. Det mediaspecifika beskrivandet av platser och ting i romanen blir i filmen överflödigt, eftersom en bild säger tusen ord och en rörlig bild säger än mer än så. Det filmatiseringen vinner på sina bilder förlorar den dock i skildringen av karaktärernas inre känslor, något romanen är överlägsen i sin intra-diagetiska skildring.
Hur lyckas då John Ajvide Lindqvist att överföra sin egen roman till vita duken?

För att återknyta till Tomas Leitch fråga ‘Varför siktar just denna adaptionen att trogen mot sin källa?’ så vill nog Lindqvist fokusera hans något spretiga roman, till en mer samlad berättelse om utanförskap i olika former. Jag ser våldet som ett medel för att nå ut med de viktiga budskapet om mobbning och dess avskyvärdhet samtidigt som romanen/filmen verkligen sätter fingret på de känslor ett mobbat barn bär inom sig. Tänker särskilt på den blodiga finalen där Eli våldsamt mördar Oskars plågoandar och äntligen släpper Oskar fri från detta tunga ok.

En metaforiserande meddelande till alla barn och ungdomar som blir mobbade att inte ge upp, utan att kämpa tillbaka. Förhoppningsvis utan riktig blodspillan dock.

Referenser

Filmer

Låt den rätte komma in (Tomas Alfredsson, 2008)

Greed (Erich von Stroheim, 1924)
Det Vilda Gänget (Sam Peckinpah, 1969)

Irréversible (Gaspar Noe, 2002)

Litteratur

Thomas Leitch, Film adaptions & its discontents, Baltimore: The Johns Hopkins University Press, 2009

Ulf Dalquist, Större våld än nöden kräver?, Umeå: Boréa Bokförlag, 1998

John Ajvide Lindqvist, Låt den rätte komma in, Stockholm: Ordfront Förlag, 2004

Stephen Prince, Screening Violence, New Brunswick: Rutgers University Press, 2000

Anne Gjelsvik, Vondt og vakkert, Kristiansand: Norwegian Academic Press, 2007

1Föreläsning Adaption, Anna Ahrnman

2Thomas Leitch, Film adaptions & its discontents, Baltimore: The Johns Hopkins University Press, 2009, s.96

3Leitch, s.127

4Ulf Dalquist, Större våld än nöden kräver?, Umeå: Boréa Bokförlag, 1998, s.13

5Föreläsning Extremvåld, Anna Ahrnman

6John Ajvide Lindqvist, Låt den rätte komma in, Stockholm: Ordfront Förlag, 2004, s. 309

7Stephen Prince, Screening Violence, New Brunswick: Rutgers University Press, 2000, s. 19

8Dalquist, s. 87

9Anne Gjelsvik, Vondt og vakkert, Kristiansand: Norwegian Academic Press, 2007, s. 11

10Lindqvist, s. 350-365

Postal – skamlöst, våldsamt, värdelöst

…det var 90 minuter jag aldrig kommer få tillbaka!

Dessa ord yttrades av en god vän till mig, när jag nämnde att jag skulle se filmen Postal i helgen. Jag replikerade att det är alltid kul att såga filmer i recensioner till min blogg plus att jag betala 10kr för det inplastade exemplaret jag har i min ägo.Så jag kände mig nödgad att se filmen trots dess mycket dåliga rykte och trots att filmen regisserats av den mycket utskällde Uwe Boll.

Postal är baserat på ett mycket omtalat och kontroversiellt dataspel som med sitt omoraliska innehåll och tvivelaktiga syn på våld lett till starka protester och till och med indragen försäljning (bland annat i Sverige). Regissören Uwe Boll har blivit känd (eller ökänd) att förvandla populära tv- och dataspel till filmer. Av de adaptioner jag sett av Boll så är det ingen film som har följt spelets handling särskilt väl, utan Boll och hans manusförfattare tar väldigt stora friheter och lägger till och tar bort lite hur dem vill.
Postal är inget undantag, här har Boll gjort lite hur han vill och resultatet är därefter. Men att basera en film på en spelkaraktär som använder katter som ljuddämpare till sitt hagelarbetare, tänder eld på oskyldiga människor och därefter urinerar på dem och som framställer homosexuella och färgade människor i negativ dager, det är kanske inte tillräckligt att fylla upp 90 minuter spelfilm. Så istället fyller regissören filmen med ohövliga kommentarer mot judar, muslimer, tyskar och kristna samtidigt som vi får se flera barn blir nedskjutna, gruppsex med sjukligt fet kvinna i husvagn och en dvärg (Verne Troyer från Austin Powers-filmerna) bli våldtagen av 10 000 apor.
Tror inte jag behöver säga så mycket mer.

Postal är ett verkligt bottennapp. Skämten är inte roliga, skådisarna är värdelösa och det grova våldet tas med en klackspark.
Missförstå mig inte; jag är ingen moralist! Jag uppskattar grov, rå humor och övervåld till viss grad – så länge det finns någon slags finess över det, finessen som går att finna i exempelvis tv-serien Family Guy.
Men i Postals fall blir det bara plumpt och snedvinklat, och jag rekommenderar att ingen ser detta skräp.

En sista tanke som slår en när man ser filmen är hur Uwe Boll får ihop finansieringen till alla hans travestier av älskade tv-spel?
Men det svarar tyskättade herr Boll på själv i Postal, genom en cameo där han hävdar att finansieringen kommer från nazistguld.
Ja, det verkar vara den enda vettiga förklaringen…

Zodiac – fascinerade filmatisering om den verkliga seriemördaren

”Baserad på verkliga händelser”

Dessa fyra små ord kan relativt ofta hittas i spelfilmer; på omslag, i förtexterna, i eftertexterna.
Ibland blir man som slagen av en slägga i huvudet när man i slutet av en dramatiskt omtumlande film, kan finna dessa fyra små ord vilket kan omvärdera hela filmens innebörd och betydelse. Frågan är om man ser film ur ett annat perspektiv när man på förhand vet om att det man ser sig framför sig på skärmen, faktiskt har hänt ?
I fallet med David Finchers film Zodiac från 2004 så är filmen riktigt välgjord och engagerande, oavsett verklighetsförankringen.

Zodiac-mördaren, som han själv ville bli kallad,  härjade i regionerna runt om California mellan åren 1968-69 då han mördade minst 5 personer, men mördaren själv har hävdat i brev att det rör sig om så mycket som 37 mord.
Mördaren skickade brev med olika koder, ledtrådar och delar från likens kläder till olika dagstidningar och det är i den miljön som filmen tar avstamp i.
Vi får följa den unga, nerviga tecknaren Robert Graysmith (spelad av Jake Gyllenhaal) som tillsammans med den missbrukande journalisten Paul Avery (Robert Downey Jr) blir smått besatta av fallet och börjar egna undersökningar. Parallellt får vi följa polisernas utredning och titt som tätt så korsas journalisternas och polisernas vägar, hjälpandes och stjälpandes varandra.

Det är tät och mycket spännande berättelse som regissören Fincher förvaltar mycket väl. De tidstypiska miljöerna och detaljerna är en fröjd att se och valet av skådespelare är mycket bra, speciellt Gyllenhaal och Mark Ruffalo som polisinspektören David Toschi imponerar.
Med en längd på över två timmar hinner filmen utforska större delen av mytbildningen och polisutredningarna rörandes Zodiac-mördaren. Filmen spänner över 30 år och får oss som tittare att verkligen känna oss delaktiga i utredningen, och man försöker själv förstå hur det hela hänger ihop och vem som egentligen är den skyldige. Att en film kan engagera så är alltid ett gott betyg och jag vill dra paralleller till den Oliver Stones suveräna film JFK (1991) som innehåller nerviga, påtryckande berättargrepp som Zodiac. Den stora skillnaden mellan dem är att i JFK framställer Stone sina högst personliga teorier om mordet på Kennedy, medan Fincher till stor del bara använder sig av den aktuella fakta som finns om fallet.
Det faktum att filmen förlitar sig på sanna händelser gör att filmen sticker ut ifrån övriga thrillers i samma stil, flera gånger under filmen förväntar man sig att mördaren ska hoppa fram och skrämma oss tittare, händelser som aldrig kommer. Verkligheten är inte som dikten, helt enkelt.

Berättelsen om Zodiac-mördaren har fascinerat många under tidens lopp och än idag pågår utredningen om vem som egentligen begick de många morden. En adaption av fallet används till viss del i första Dirty Harry-filmen (1971) och detta vävs snillrikt in i Zodiac,genom att poliserna ser  Dirty Harry på bio, mitt under pågående undersökningar!

Zodiac är en mycket sevärd film med ett fascinerade brottsfall i botten, vars sanning vi kanske aldrig får veta.