Micmacs – lekfullt av Amelie-skaparen

Bazil är en olycksalig man.
Inte nog med att hans far dog av en mina (vilket indirekt ledde till barnhemmet för Bazil), i vuxen ålder blir Bazil träffad i huvudet av en förlupen pistolkula. Istället för att operera bort kulan, låter läkarna den sitta kvar för att inte riskera Bazils hälsa – vilket betyder att Bazil istället lider av vanföreställningar och kan när som helst dö. När Bazil upptäcker att tillverkarna till både minan och kulan har sin produktion i hans hemstad Paris, bestämmer han sig för att hämnas. Till sin hjälp har han ett antal utstötta uteliggare med fantastiska förmågor, och som alla bor i tunnlar under en soptipp.

Låter det udda? Det är det också!
Regissören Jeunet har en alldeles särkild visuell ton som han lägger på alla sina filmer. Har ni sett Delicatessen (1991), Amelie från Montmarte (2001), De förlorade barnens stad (1995) så vet ni precis vad jag talar om. En lekfullhet med bilder, ljud och ljus som få regissörer vågar sig på leder till filmer med udda karaktärer, en förkärlek för gammal mekanik och ett speciellt sagolikt skimmer som lägger sig över allt.
Micmacs är inget undantag från Jeunets hantverk, dock rör han sig in på obekanta områden när han visar en aktiv syn på den moderna vapenhandeln och all dess hyckleri. Ett hyckleri som verkar finnas överallt i I-länder som sysslar med vapentillverkning, även i vårt lilla ”oskyldiga” land.

En fransk version av heist-filmer såsom Oceans Eleven ,blandat med Frankrikes mest påhittiga regissör – där har du Micmacs. Men se till att hänga med i intrigen, dialogerna och klippen snabba och lustigheterna många.
Micmacs, en av de bästa franska filmerna jag sett på länge!

Epilog – Salo och mordet på Pasolini

Efter ha sett de fyra första filmerna i min Pasolini-box, väljer jag nu att hoppa över den sista filmen i boxen.
Inte på grund av det faktum att jag redan sett den, utan det är film som inte är särskilt angenäm att se samtidigt som den inte är tillräckligt bra för att genomlida en gång till. Filmen jag syftar på är naturligtvis Pasolinis sista verk, Salo – eller Sodoms 120 dagar.

I filmen får vi bevittna hur ett par facistiska ledare väljer ut nio flickor och nio pojkar i tonårsålder, och sedan under de närmsta 100 dagarna utsätter dem för fysisk och psykisk misshandel, sexuell tortyr innan de till slut avrättar dem.
Som ni redan räknat ut, så är detta en mycket magstark film med vämjeliga scener av en iskall människosyn, och reaktionerna runt om i världen blev mycket högljudda när filmen släpptes 1975.
Filmen bannlystes i flera länder mycket på grund av de mycket våldsamma scenerna drabbade unga människor, till synes under 18 år gamla. Filmen har orsakat kontrovers i bland annat Storbritanien, Australien och Nya Zeeland där filmens totala bannlysning inte upphävdes förrän 1993 och fick till slut släppas på DVD 2001.
Samtidigt se filmen av ett mästerverk av många kritiker, bland annat Michel Haneke – en regissör som inte skyr sig från att visa närgågna våldsscener.

Men filmen är intressant på mer sätt än så, eftersom den indirekt låg bakom mordet på   Pier Paolo Pasolini – eller gjorde den det?

Ryktena som omgärdar filmen Salo och mordet på Pasolini är många, men den mest ihärdiga förklaringen till mordet har varit den att Pasolini blev ihjälskjuten av en ilsken far till en av flickorna från filmen, en av flickorna som äter extrement med rakblad i om jag inte minns fel. Denna version har florerat i olika versioner på diverse medier men är troligen falsk.
Enligt Wikipedia så dog Pasolini genom att blivit överkörd flera gånger av sin egen bil, föraren var en homosexuell, prostituerad man vid namn Giuseppe Pelosi. Han har dock, 30 år senare hävdat att han var oskyldig och det finns teorier om att maffian legat bakom mordet. 2005 öppnades utredningen men Polisen kom inte fram till några nya slutsatser och la ner undersökningen.

En mycket speciell filmskapare slutade sitt liv allt för tidigt, och trots att Salo är mycket svår att se, så har verket en stor betydelse. Man kan ju bara fantisera om vilka filmer som kunde ha kommit om han hade fått leva ett par år till.

Nausicaä från Vindarnas dal – tidig anime påverkar än

Tyskland kommer alltid leva med arvet från Hitler och nazismen. Det är en permanent del av landets historia och en skuld till mänskligheten som de aldrig kommer att kunna betala.
På samma sätt kommer Japan och dess folk aldrig glömma atombomberna som Usa släppte på dem i augusti 1945. Fortfarande idag, nästan 70 år senare, så är dessa atombomber de enda som någonsin använts i krig och detta har gett ett permanent avtryck på Japan, speciellt inom landets populärkultur. Oftast som subtila referenser dyker skeenden upp i japanska animerade filmer om just atombomben medan vissa filmer drar det ett snäpp längre.

Nausicaä från Vindarnas dal utspelar 1000 år efter De Sju Dagarna Av Eld, då civilisationen vi känner till gick under. Jorden styrs inte längre av människan utan av gigantiska insekter, samtidigt som en förruttnelse sprider sig långsamt över världen vars gift utplånar både djur, människor och växtlighet. Huvudpersonen med det svåra namnet Nausicaä, är en prinsessa i ett fredligt kungarike som blir invaderat av ett fascistiskt lands arme, som har ytterst destruktiva tankar om hur de rädda världen. Prinsessan Nausicaä måste använda alla sina krafter för att stoppa ett fullskaligt krig som kan leda till jordens undergång.

Jag började se denna filmen tillsammans med mina två barn, i hopp att den skulle likna de tidigare Ghibli-filmer vi sett tillsammans. Som tur var, var filmen inte dubbad till svenska så vi valde en annan tecknad film att se på tillsammans. Tur skriver jag, eftersom filmen var allt för våldsam och hade allt för mörka teman för att passa mina barn.
Ett postapokalyptiskt samhälle som hotas av total undergång av massiva armer av insekter större än hus samt en cynisk människobild och krigsscener gjorde att filmen med sin 11-års gräns trots allt passar en mer vuxen publik än ungdomar.

Som jag nämnt i tidigare recensioner av Studio Ghiblis filmer, så ligger animation på en klass för sig. Det tekniska hantverket är helt fenomenalt och kan inte jämföras med dagens datoranimerade alster från exempelvis Disney och Dreamworks, trots att Nausicaä inte riktigt når upp till de allra snyggaste anime-filmerna. Det beror nog på sin ålder (filmen släpptes 1984) men berättelsen och de många känslorna som filmen visar upp, gör den högaktuell än idag.
Referenserna till nämnda atombomb är många, men läggs fram med en finess som gör att rätt känslor dyker upp tittarens sinne;
Krig är dumt och atombomber är ännu dummare.
Svårare än så behöver det inte vara.

 

Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford – drömsk och realistisk

Jesse James.
Finns det någon mer skurk från vilda västern som har haft ett såpass stort genomslag inom populärkulturen så säg!
Allt ifrån tecknade Lucky Luke-avsnitt till oräkneliga hyllningar, syftningar och cameos i mängder av Hollywood-produktioner; Jesse James är helt enkelt en av de mest mytomspunna amerikanska skurkar som finns, och aldrig har hans historia berättats med en sådan genomträngande blick som i Andrew Dominiks film Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford.

Det märks ganska omgående att detta inte är någon ordinär western-film. Den dystra berättarrösten som förkunnar Jesse James död, det suggestiva spelet med ljus, skuggor och inte minst de olika förvidna kameraeffekterna skvallrar om drömsk framställning av Jesse James sista tid i livet.
Berättelsen följer James (Brad Pitt) och ett par av hans kompanjoner, framförallt bröderna Robert och Charley Ford.
Lillebrodern Robert är smått besatt av Jesse James och vill alltid vara nära honom, helst av allt vara honom. När så några rån går snett och polisen i hela landet jagar James och hans band, börjar paranoian nå gänget och ingen litar på någon. Inte minst Jesse, som är full av inre demoner samtidigt som han har tydligt vänliga drag.

Det är en dyster och blek bild av 1880-talets amerika vi får bevittna. Till skillnad mot de relativt glättiga och soldränkta miljöer ifrån tidigare generationers western-filmer, så är allt smutsigt och kallt i Mordet på Jesse James. Karaktärerna är skitiga och omoraliska samtidigt som alla verkar må dåligt på ett eller annat sätt, något som ackompanjeras väl av udda användandet av kameravinklar och effekter.

Det ges alltså en mycket realistisk syn på livet som bandit under 1880-talet och Brad Pitt är perfekt i rollen som den problemtyngde, emellertid psykotiske Jesse James. Mindre bra funkar Casey Affleck som James mördare, men det beror inte på rollbesättningen utan att Casey är en fruktansvärd tråkig skådis utan några nyanser överhuvudtaget och en irriterande röst på det.
Förutom den lilla missen bland skådespelarna så är det en mycket bra film, som tillåter scenerna att gro till sig, utan att stressa sig igenom dem. Det är en mycket hedervärd egenskap som man bara kan önska att fler filmer vågar sig på.

Min första tidnings-publicering!

 

Ja, idag är det sannerligen en dag att fira för Last Bob On Earth och hans alter-ego (eller är det tvärtom?).
Inte nog med att bloggen spräckte 3000-gränsen när det gäller besökare, utan det faktum att jag har fått en text publicerad i en tidning!

Under rubriken ”Mässrekord i föredettingar” publicerades min krönika i lokaltidningen Markbladet idag.
Krönikan, som handlar om Sci-Fi Mässan samt filmen Marianne, skrev jag 2 april och försökte först få publicerad i Borås Tidning, men fick inget napp. Men i kära Markbladet fick den plats och för det är jag innerligt tacksam för, tacksam att de ger mig chansen till att få visa upp mig och mitt skrivande.
Samtidigt är det ett mycket stort bekräftande för min egna del – det faktum att de ville publicera något som jag har krafsat ihop, tyder på att jag trots allt kanske har en liten talang för detta, och det gör mig alldeles varm i kroppen.

Läs gärna artikeln, finns i Markbladets nätupplaga.

PS. Lite roligt är det, att inte nog med att jag blivit publicerad och bloggen gått över 3000 besökare denna 11 april 2012, utan även filmen som min krönika handlar släpps idag! Missa inte den!

Tusen och en natt – ett misslyckande från Pasolini

Pier Paolo Pasolinis avslutar sin Livets Trilogi med sin högt personliga tolkning av det klassiska verker Tusen och en natt. Precis som hans tidigare filmer Decameron och Canterbury Tales, så är Tusen och natt en salig blandning av olika berättelser från det mytomspunna verket från mellanöstern. Istället för att fokusera på de mer välkända sagorna som Ali-Baba och de 40 rövarna eller Aladdin, så har Pasolini valt ut de lite mer ovanliga bitarna.
Fokus genom hela filmen ligger på erotiken som dväljs inom diktverket och som oftast inte ligger i fokus i de olika filmatiseringarna som gjorts under åren. Vi får se allt ifrån pedofileri, scener som angränsar till våldtäkt, otrohet och en oerhörd stor mängd av manliga könsorgan i olika former, storlekar och ”faser”.

Tusen och en natt är enda lång besvikelse. Skådespeleriet är horribelt, ensemblen är en blandning av lokala förmågor som inte kan agera samt Pasolinis återkommande skådespelare, som tyvärr spelar över så det räcker och blir över.
Och jag vet att man inte ska klaga på äldre filmer på grund av deras tekniska otillräkneligt, men den oerhört onödiga dubbningen  är så malplacerad och är skrattretande dålig, och det är svårt att bortse ifrån.

Pasolinis intentioner är hedervärda och jag hade gärna sett en poetisk, smakfull tolkning av de många olika spännande teman som förlagan innehåller. Istället blir det billigt, icke trovärdigt och en oerhörd fokus på manliga lemmar.

Tyvärr Pasolini, du har svikit mig igen.

Sweeney Todd: The Demon Barber at Fleet Street – Köttpaj någon?

Ju mer man tänker på det, så är verkligen Sweeney Todd en perfekt film för regissören Tim Burton.
Den innehåller ond bråd död, utspelar sig i ett smutsigt 1800-tals London och en sagolikt skimmer över sig, sagor av de mörkare slaget då. Att filmen baseras på en mycket framgångsrik musikal och är full med sångnummer passar Burton väl, som gärna glider över på musikalområdet, bland annat i kultfilmen Nightmare Before Christmas (1993). Musikalen ifråga producerades av Stephen Sondheim och Hugh Wheeler och hade premiär på Broadway 1979 och spelades över 550 gånger.
Berättelsen om den hatfyllda barberaren Sweeney som skär halsen av sina offer och gör köttpajer av deras kroppar, har påståtts flera gånger vara en sann berättelse och att barberaren Todd hängdes för sina brott, men det saknas fortfarande konkreta bevis att han överhuvudtaget levt och verkat. Trots detta faktum så benämns han ofta som en historisk person och har figurerat flitigt i litteraturen genom åren.

Tonen slår an direkt när filmen startar. Mörka, dystra scenerier ljudsätts av en dov orgel som direkt berättar för oss att detta inte är någon solskenshistoria. Och verkligen inte, filmen är en tragedi och belyser misär och fattigdom såväl som sociala orättvisor och fruktansvärt onda män. Detta ackompanjeras av sång, sång och åter sång. Missförstå mig inte, jag är en av dem (få?) som uppskattar musikaler från alla tidsepoker, men jag kan tycka att en del av sångerna är överflödiga och ibland står lite i vägen för filmen. Men det sagt så finns det några riktigt bra sånger, som i sin cynism passar perfekt in den svarta och dystra tonen som filmen har.

Burton använder sig av Johnny Depp och Helena Bonham Carter i huvudrollerna, något som han har gjort så många gånger förr. Folk må protestera och gnälla över det, men faktum är att de funkar superbt i rollerna och för mig får Burton gärna fortsätta med den uppsättningen (allt som får Depp att avstå från ännu en Pirates-film är sååå välkommet).
Estetiskt sett är filmen en riktig delikatess. Den underbara detaljrikedomen, de otroliga kostymerna och de dystra miljöerna är skäl nog att se filmen. Och till skillnad från vissa andra Burton-filmer (Alice i Underlandet, jag tittar på dig!) så tar inte de datoranimerade sekvenserna över utan 1800-talets London känns trovärdig och lika fyllt av drägg och skit som det troligtvis var då.

Tyvärr kan nog filmen skrämma iväg tittare, eftersom de har förutfattade meningar om musikaler.
Det är synd, eftersom detta är ingen vanlig musikal. Eller brukar det spruta blod som bara den i musikaler?

The Trip – om kändisskap, imitationer och utsökt mat

Gränsen  mellan vad som är påhittat och vad som är sanning är svår att urskilja i Michael Winterbottoms film The Trip.
De två brittiska komikerna Steve Coogan och Rob Brydon spelar sig själv som tillsammans beger sig på en klassisk roadtrip genom norra Storbritannien. Coogan har fått i uppdrag av tidningen The Observer att under en vecka recensera ett antal restauranger på landsbygden, något han har tänkt göra tillsammans med sin flickvän. Hon beger sig dock till USA kort innan roadtripen, och Coogan ringer motvilligt upp sin komikervän Brydon som får bli flickvännens ersättare.
Det blir dock påtagligt att Coogan och Brydon inte direkt är bästisar..

Vad som är äkta händelser och vad som är regisserat är ,som sagt, inte helt lätt att urskilja i The Trip. Tydligt är det, att det till stor del är komikernas äkta personligheter som vi får bevittna samtidigt som de både driver med sina självbilder och sin status som stjärnor  i den brittiska underhållningsbranschen.
Merparten av filmen består av dialoger mellan de två männen när de diskuterar allt från Abba, poesi, kändisskap och vem av dem som gör bäst imitation av Michael Caine. Dialogerna männen emellan är gjorda med en suverän fingertoppskänsla och är fruktansvärt roliga, på ett typiskt brittiskt sätt. Samtidigt innehåller filmen lika mycket av välgjorda betrakteler och känsloskildringar, som får filmen att bli så mycket mer än en simpel reseskildring.

Brydon, Coogan och Winterbottom har tidigare samarbetat på filmen Tristram Shandy (2005), en film som genast hoppade upp till toppen av min Måste Se – lista. För om den är hälften så sevärd som The trip så kommer jag njuta i fulla drag.