The Limits Of Control – svårt och vackert från Jarmuch

Pretentiöst eller genialt? Ett sevärt konstnärligt verk eller ett slöseri med tid?

Ett verk som Limits of Control väcker lätt diskussioner om den moderna filmens roll som konstverk och är sannerligen en uppstickare bland Hollywoods slätstrukna repertoar. En film som domineras av miljöbilder av europeiska städer och artitektur varvat med bilder av en svart man med stenansikte som envisas med att beställa in två espresso till sig själv vart han än befinner sig, låter kanske inte så upphetsande.
Filmen berättar kortfattat om en man med uppdrag, som reser till olika platser där han möter agenter som alla för en liknande, kryptisk dialog och som sedan byter kodmeddelanden med varandra. Mycket mer får vi inte veta, och drivkraften hos tittaren blir att försöka luska ut vad som egentligen händer och vad målet med denna långa resa är.

Limits of Control är regissören Jim Jarmusch senaste film (från 2009) och som brukligt i hans filmer så får han med renommerade skådespelare till sina produktioner, oavsett hur svåra filmerna är. Jarmuschs flitiga stammisar som John Hurt och Bill Murray finns med i ensemblen men även nya favoriter som Gael García Bernal, Tilda Swinton och inte minst Isaach De Bankolé i huvudrollen som den tysta främlingen, som knappt svarar på tilltal men äger en närvaro som utklassar många skådespelare i branschen.

Filmens diffusa och poetiska budskap är svårtolkat, och det finns gott om kvasi-filosofiska teorier ute på det vida nätet, ingen som riktigt övertygat mig. För mig är dock inte behållningen att förstå allt i denna film, nej för mig räcker det långt att se en så vacker och välproducerad film, med ett suveränt skådespeleri och med en önskan att göra något konstnärligt och poetiskt av filmmediet. Ett härligt avbrott ifrån allt Drömfabriken i Väst tvångsmatar oss med.
Kalla mig pretentiös om ni vill, men om ni är ute efter något som sticker ut så vet ni vad ni ska se.

Dead Man – vacker Western-poesi av Jarmusch

Äntligen var den sedd!
Har sett framemot Jim Jarmusch svart-vita Western-film så länge och nu har jag äntligen fått se den, och den motsvarade sannerligen mina förväntningar.
Jarmusch är en sån där regissör som jag har läst om oräkneliga gånger och fattat tycke för, trots att jag inte sett någon hel film av mannen, enbart fragment och utvalda scener från vissa filmer. Han är en poetisk själ men ändå har en fingertoppkänsla det gäller stil, ton och dialog. Det visar sig framförallt i Dead Man men även i filmer som Coffe and Cigaretts och Ghost Dog.

I Dead Man följer vi den tillknäppte och något besvärade revisorn Bill Blake (Johnny Depp i rollen), som har sålt alla sina ägodelar för att bekosta en tågresa upp till staden Machine, där han har blivit erbjuden ett jobb. Väl på plats möts han av en ovänlig stad där omoralen sjuder och där hans hans position som revisor redan blivit tillsatt.
Utan jobb och utan pengar vandrar Blake runt i staden där han stöter på en ex-prostituerad kvinna med namn Thel. De spenderar natten ihop och väcks av att Thels före-detta pojkvän kliver in i rummet och skjuter mot Blake. Plötsligt är både den gamla pojkvännen och Thel döda medans Blake kravlar upp på en häst, trots att han är skjuten i bröstet. När Blake väl vaknar upp blir han ompysslad av en storväxt indian vid namn Nobody, som blir Blakes följeslagare.
Samtidigt anlitas tre av de bästa prisjägarna i trakten att döda Blake och återta den dyrbara häst som Blake red iväg på.
Jakten kan börja…

 Det finns så mycket att säga om denna film så jag vet knappt vart jag ska börja..
Dead Man är full av underbara biroller, många spelade av välkända namn, eller vad sägs om Alfred Molina, Iggy Pop (bilden ovan), Gabriel Byrne, Billy Bob Thornton, Lance Henrikssen. John Hurt, Crispin Glover och självaste Robert Mitchum i rollen som den överjävliga magnaten Dickinsson. Trots den digra mängden namn så är de flesta av nämnda skådisarna endast med i mindre scener och filmen domineras av Johnny Depp och Gary Farmer. Farmer spelar rollen som den lugne indianen Nobody med en väldig närvaro och filmen anses vara en av de mest trovärdiga skildringarna av indianers liv och seder, trots att den är gjord av en icke-indian. En hel del dialog är på indian-dialekter som Cree och Blackfoot, dialog som inte översätts och som tydligen ska innehålla en del skämt och referenser som bara de få som kan språket kan förstå. En härlig hyllning till ett döende släkte.
Popkulturella blinkningar såväl som flera hyllningar till poeten William Blake berikar en redan välfylld film som både leder till skratt samtidigt som den spelar på mer känsliga strängar.

Jim Jarmusch har skapat en suverän modern Western-film som inte gör någon besviken. Se den!